jorunnlavonius!

förändring

Ah, vad mycket som försiggår på känslospektrat. Diverse händelser och utmaningar har ställt mina känslor på sin spets, jag känner mig stressad och rotlös, men känner också förväntan inför vilka visdomar stormen kommer att föra med sig. Jag vill se svårigheterna som möjligheter att växa, att komma närmare mig själv. Jag vill se problemen för vad de faktiskt är, obetydliga, jag övar mig i att ge upp på att hitta mening i hamsterhjulet. När jag mediterar når insikten mig om att ingenting spelar någon roll. Jag kan släppa taget om motstånd och förväntningar och hänge mig åt stunden.

Ändå kittlar mina spöken mig i fotsulorna. Rädslan för att bli lämnad ensam. Rädslan för att vara utan sammanhang. Rädslan för att JAG just NU ändå inte räcker. Det är en sjujäkla svår och evig balansgång, balansen mellan att leva i den värld som är och ändå inte tappa bort sig själv.

Jag är kär. Det ställer till det. Jag är ett kvarts jordklot bort från familj, vänner och kulturellt sammanhang, i en tidsperiod då jag ska fundera på framtid, drömmar och ideal. Helst vill jag bädda in mig under täcket och skita i allt. Men så funkar det inte, livet. Jag försöker se sanningen i vitögat, den raka, enkla, men mina rädslor krånglar till det. Jag kommer hem till sommaren, i alla fall, för ett kneg på lokaltidningen i ett par månader. Sen får vi se vad som händer. Jag vill åka till Indien och *hitta mig själv* för ja, det är faktiskt det som lockar och drar just nu. Inte hitta mig själv i något externt, i ett sammanhang, i jobb, intressen, utan i det enkla, allt det som är och allt det som inte egentligen är jag.

Jag har ett sammanhang här i Israel, vänner som låter mig sova över och rota i kylen helt själv, vi utbyter fraser på hebreiska i köket och det är berusande, det där med att börja knäcka koden till ett främmande språk. Men något pockar på inom mig, behovet av att göra, skapa, bidra. Så egentligen är det nog rätt bra att jag kommer i rörelse. Jag är rädd för att komma hem. Rädd för att min inre förändring ska leda till alienation, jag är rädd att inte längre kunna relatera till min omgivning - och att min omgivning inte ska kunna relatera till mig. En tonårsdröm har väckts till liv, den där som funnits länge men som kanske bäddats in och mörkats för man ska inte drömma för mycket, göra men inte drömma. Drömmen om att lämna allt, lämna den skandinaviska kalla jante- och skamkulturen, bo någon annanstans, där jag kan lära om, lära mig att man får visst vara ärlig och emotionell och rentav bra på saker utan att skämmas.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas