jorunnlavonius!

hej från ökenhettan

hallå mostrar, vänner och kusiner! jag tänkte göra ett försök att hålla er uppdaterade lite om hur läget är, så ni slipper oroa er att jag blivit sprängd i luften eller så i krigszonen. 

jag ska tillbringa ett halvår i en anarkistisk kibbutz i södra israel, mitt i öknen. i dag har jag jobbat min första dag på dadelplantagen. det är ett ganska svettigt jobb med uppstigning vid fyra på morgonen nu i högsäsong, men vi får se om jag fortsätter med det här jobbet eller om jag hittar någonting annat att göra i kibbutzen. hursomhelst är det inte jobbet som lockar, utan atmosfären, öknen, hästarna, närheten till röda havet, vännerna som bor här.

strax innan jag flög från arlanda tillbringade jag några dagar i helsingfors. gick på flow med rici och stella, träffade släktingar och min 98-åriga farmor som är i prima skick. helsingforsvistelsen var upp och ner. det var jättefint att umgås med familjen hägerstrand-bengts, aka min extrafamilj, i några dagar. men jag känner mig alltid lite utanför i helsingfors, lite lost, lite udda. jag förstår inte språket trots att finland är mitt hemland och den finlandssvenska kulturen och jag klickar heller inte riktigt. 

men jessus, tacka skyarna för det underbara tvillingpar som varit mina extrasyskon i tretton år. i lav ju!

Daniel har inte fått figurera så mycket vare sig på bloggen eller någon annanstans, jag har någon spärr när det kommer till att skylta med förhållanden på sociala medier, är alltid rädd att det inte ska funka i slutändan men ändå finnas där som ett elektroniskt brännmärke, så att folk kan titta på bilder och skratta sen efteråt – ha-ha, trodde dom faktiskt att det skulle hålla. Vi har faktiskt varit tillsammans i typ åtta och en halv månad nu, helt knäppt. I torsdags hängde vi på stranden i Tel Aviv mest hela dagen och pratade och tjafsade. Vi har ett så fint utbyte att till och med bråkandet blir kul, en extra krydda i förhållandevardagen, och vi blir aldrig särskilt arga på riktigt. Speciellt han har ett sånt änglatålamod med mig när jag är på krångligt humör. 

Så här ser det ut där jag bor i Samar. Är det kanske den vackraste platsen på jorden? Jag har ännu inte riktigt acklimatiserat mig, det är svinhett på dagarna och jag vill bara vara ute och njuta av värmen, men idag har jag strövat utan mål och mening, hela kibbutzen var tom på folk sånär som på några enstaka som såg upptagna ut. Till slut fick jag sällskap till sjön med ett israeliskt par, Ilai och Noa. Sedan slog jag foten i berget så nu sitter jag här med plåster och dunkande tår. 

Ja, så ungefär är det med mig. Här lär vardagen gå sin fromma takt, men jag ska försöka titta in och säga hej någon gång ibland. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas