jorunnlavonius!

2018 Recap

2018 lider mot sitt slut och trots att jag inte bloggat det senaste året ville jag ändå summera året, för det är något jag gjort varje år sedan tidernas begynnelse förutom i fjol. 

Det här gjorde jag 2018 som jag aldrig gjort förut.

Jag uppfyllde en gammal dröm och flyttade utomlands. Jag har lärt mig (nå, åtminstone lite grann) ett nytt språk, anpassat mig till en annan kultur och fått vänner på en annan del av jorden. Själva flytten var i och för sig rätt oplanerad och det nya hemmet i en så kontroversiell stat som Israel, men kärlek har inga gränser (bokstavligt) :)) Så utöver allt det ovanstående har jag också fått lära mig hur det är att bo i en krigszon och hört livshistorier från muslimer, ortodoxa judar, sekulära palestinier, sekulära judar, folk som inte bryr sig ett skit, folk som kastar sten. 

Jag hade ett kontorsjobb för första gången, på tidningen. Jag firade typ samtliga judiska högtider för första gången. Jag såg en skorpion. Jag sov under bar himmel. Jag åt mat enbart från naturen i fem dagars tid. Jag var på en Burning Man-festival.

Resor.

Jag har rest runt rätt mycket i Israel det senaste året, degat på stranden i Sinai i Egypten, rest hem två svängar och varit i Frankrike med min pojkvän och hans mamma. Sinai var helt fantastiskt. Tänk ökenberg ända ut till havsbrynet där korallrev i alla jordens färger tar över. 

Året i mobilanteckningar.

 

Något jag saknade.

Jag har längtat hem med jämna mellanrum, såklart. Tänker mycket på mina syskon och all den tiden som vi inte tillbringar tillsammans just nu. Och på de vänner som figurerat prominent från lågstadiet genom högstadiet och gymnasiet. Stella, Rici och Norah som alla hör till mina allra närmaste och käraste. Jag har saknat mina yogalärare där hemma. Jag har saknat min gamla häst något oerhört av någon anledning – det är säkert två och ett halvt år sedan jag såg honom sist. Jag har saknat att göra musik med vänner.

 

Motgångar.

2018 har varit ett väldigt prövande år på många sätt och vis. Jag kände mig väldigt glad och fri i våras. Det kommer med resandet tror jag, det där med att ingen har några särskilda förväntningar på en. Men hoppandet mellan det gamla livet där hemma och det nya i Israel har gjort mig ganska vilsen tidvis. Jag har inte alltid riktigt haft på det klara vem jag vill vara. Så jag har känt rätt mycket ångest också. Speciellt i början av hösten när jag kände mig väldigt ensam och brottades med mycket mindervärdeskomplex.

Resan till Frankrike var väldigt tuff. En av mina tuffaste semestrar någonsin, kanske. Jag hade ångestattacker och förväntningarna var för höga, jag och hans mamma kunde inte komma överens, han och jag bråkade. Jag har nog aldrig varit så lättad förut när en semester tar slut. 

 

Framgångar.

Mina största framgångar är alla de motvindar jag tagit mig igenom utan att tappa hoppet. Att jag inte har försökt fly från problemen. Temat för det första halvåret blev på något sätt att öppna upp så mycket det bara gick, att frigöra mig från den dömande kraften, att prova på allt nytt som kom i min väg. Hösten har i stället varit en tid för att hitta kärnan. Att hitta det som är jag och att våga vara just det. Jag har försökt anpassa mig mindre till min omgivning och i stället stå upp för det som är rätt för mig.

Desto mer konkreta framgångar är jag inte så säker på att jag uppnått. Jag överlevde min första sommar på tidningen och hade rätt kul på vägen. Jag tog mig rentav igenom Rockoff-veckans alla lätt paniska intervjuer med bland annat Jockiboi, Anastacia och Mando Diao när jag ibland bara ville gömma mig under en sten. 

x

Bästa läsupplevelserna.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir, Maken av Gun-Britt Sundström och To the lighthouse av Virginia Woolf var alla mästerverk. 

Bästa tv-serien.

I år såg jag äntligen klart The Leftovers med min storebror, en serie som legat och dammat på hyllan ett tag för oss. Den är så jävla mäktig.

 

Bästa filmerna.

Disturbing the Peace är en väldigt välgjord netflixdokumentär om en israelisk/palestinsk fredsrörelse som jag såg i början av året. Persepolis om en kvinna som växer upp under de iranska revolutionerna, The Breadwinner om en ung tjej i Afghanistan som måste försörja sin familj när hennes pappa tillfångatas av talibanerna (finns också på netflix) och Call me by your name var alla gåshudsfilmer för mig.

Vad jag lyssnade på.

Något sådant + en del Pink Floyd, neo soul och hiphop, King Krule, Moodymann.

Vad jag önskar att jag gjort mer.

Känner mig rätt nöjd med hur jag använt min tid i år. Kanske jag skulle ha skrivit lite mer och spelat mer musik.

 

Vad jag åt mest.

Tahini, hummus, falafel – välkommen till Mellanöstern :)) Det här året blev jag vegan! 

Något som fick mig att må bra.

Att Daniel finns i mitt liv gör mig väldigt, väldigt glad. Att bo i ett soligt land gör mig glad. Att jag gjort yoga på nästan en daglig basis sedan september. Att lyssna på min kropp har reducerat mycket ångest och kan vara ett hett tips till den som vill testa på något nytt år 2019. 

Något jag är stolt över.

Att jag vågade tro på processen. Många gånger var det inte så självklart för mig att jag skulle stanna i Israel, att jag skulle fortsätta vara med Daniel, men vi har tagit oss igenom alla svårigheter med väldigt mycket kommunikation. Mitt behov av självständighet är stort och det är svårt för mig att hänge mig till ett förhållande. Ibland ville jag bara skita i allt och gräva ner mig i en grop. Men jag är så glad att jag lyssnade till den där inre rösten som bad mig om mod, om tålamod.

Nya människor som jag träffade.

Alla de jag hänger med i kibbutzen är nya för i år. Maya, Shelly, Rogo, Sofie, Rita och Nikki för att nämna några. Fast sen igen säger det ju er som läser ingenting :--)) 

Intentioner för det kommande året.

  • Att jämföra mindre. Att våga lita på vad den inre rösten säger och inte alltid ta omgivningen som modell.
  • Gå en yogalärarutbildning. 
  • Skriva dikter. 
  • Meditera.
  • Lära mig mer hebreiska.
  • Komma hem en sväng över sommaren.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas