jorunnlavonius!

Kategori: okategoriserat

things that itch // saker som skaver

Saker som skaver.

Att jag jämför mig med andra, jämt. Med bästa vänner, bekanta eller konstnärer. Är jag sämre än dem kan jag lika gärna sluta. Så därför håller jag inte på så jäkla mycket*. (*med konst å kultur å självförverkligande å skriverier)

...således tycks ingenting jag gör vara bra nog i egna ögon, knappast heller i andras. Rynkar på näsan åt egna formuleringar, klumpiga som underfundiga eller klyschiga, måste börja om och sen tappar jag bort mig, som nu, glömmer helt bort vad det var jag hade för lysande idé (ja, den sög nog egentligen, var nog inget att spara på, men jävlar vad jag suger som inte ens lyckas behålla kassa idéer i hjärnkontoret). Formuleringarna blir i slutändan oförståeliga och den röda tråden har gått om intet för länge sedan.

Ifrågasätter konsten och kulturen, har svårt att skilja på konst och kapitalisering av konsten numera. Vill ogärna bidra till det sistnämnda, men HUR? Hur vet en vad som är äkta, vad som är genuint, vad som är EN SJÄLV när en är trendkänslig så attans? Vem är något mer än en produkt av maskineriets intressen? SÄG MIG!

Stressar över att resultatet av de ovanstående spärrarna och hjärnspökena är att jag inte får någonting gjort, alls. Mer än deklarerar och betalar hyran i tid, kommer upp till jobbet om morgnarna. Mår helt okej med andra ord - överlever gör jag utan större kraftansträngningar. Saknar lite liv, bara. GE MIG LITE LIV.

analog shots 2016

Förra året i februari, precis när jag flyttade till Helsingfors i två månader, fick jag pappas analoga systemkamera. Den har använts relativt oflitigt sedan dess. Men häromdagen framkallade jag den första filmen, och blev rätt peppad på att framkalla nästa för det blev så himla fint tycker jag. Tyvärr tyvärr kom det ljus på slutet av filmen, så bilderna jag tagit de senaste månaderna blev förstörda. Fast det är ju också lite det som är spänningen med det hela, att inte veta.

När jag var relativt nyinflyttad fyllde Tara 19. Hon ställde till med en så jävla trevlig middag där t.o.m. jag stormtrivdes trots att jag knappt kände någon. Bedrift.

Om jag har en *bror* så är det nog denna snygga Hesa-man. Richard&jag har varit bästa kompisar ända sedan vi pussades i kuddrummet på eftis. Som åttaåringar figurerade vi i lokaltidningen poserandes med manuset till vår nya storsäljande roman, Rebecka och Ondskan. Han gick in på mig när jag förlorade oskulden och han lärde mig röka halsbloss i Stadshusbacken. Och ifjol var vi literally roommates i två månader i Helsingfors.

Kvällen innan min artonårsdag kom jag hem från Helsingfors och då drack jag vin&vodka med det strålande gänget ovan för första gången. Det har blivit mera vin&vodka sen dess, fast det visste jag inte då.

Skagen från bilresan i juni.

Chips&öl på Självstyrelsegården i augusti.

Swing&saft på Lilla Holmen.

På toa med Norah. Och resten av bilderna är borta.

Translate: Last year in February I moved to Helsinki for two months and at the same time my dad gave me his old film camera.And here is the result - 10 snaps from 2016. 

"börja blogga igen äckel"

Ok då. Mina senaste månader har varit proppfyllda med ångest, sorg och ambivalens. Jag har inte hunnit andas ens. Är det bättre? Jag vet inte, men jag ska göra allt som står i min makt för att bli gla igen. Jag fick ett argt mess av Richard förra veckan och tänkte att, ja, kanske det är dags. Fast det känns ungefär så här att blogga just nu: vad jag än skriver så känns det inte som att jag får det sagt som jag vill få sagt. Jag känner mig maktlös bakom snälla ord på cyberspace. Gömmer allting i dolda dokument.

tre saker du älskar.
Jag älskar min etta på Styrmansgatan för att vi växt ihop, för att det är min bur och min tillflyktsort, min orangea hoodie för att hela den liksom doftar som allt jag gjort och känt hela hösten och vintern och att hänga så mycket med kompisar att deras kroppslukt sätter sig i ens skinn.

när grät du senast?
I fredags, när jag fick en panikattack. Fysjutton alltså, vad obehagligt det är varje gång. Att inte veta var man är eller om man vill leva eller ens om man lever?

vad skrattade du åt senast?
Skrattade som tusan åt den lille tvååringen jag barnvaktar varje tisdag åt igår, för just igår var han på förbannat bra humör och jag måste jaga honom runt hela huset och titta på när han gjorde roliga miner i spegeln och klädde sin katt i filtar.

har du en bra hårdag?
Idag har jag skrivit mattestudenten och ser därmed helt mosig ut hela jag. Jag borstade knappt håret imorse och sedan dess har jag suttit och grävt mig i hårfästet i flera timmar genom mattetal. Häromdagen när jag suttit uppe och panikpluggat med pappa vaknade jag med suddrester i hela håret. Har för övrigt kanske inte tvättat håret sen dess. Hm. Tror jag ska klippa mig snart.

säg något fint du funderar på.
Att resa bort, att släppa in folk, att må bra igen, hur var det man gjorde för att tycka om sig själv, att picknicka på röd granit.

ditt livsmål?
Vet ni, jag får en klump i halsen så fort jag ens funderar på vilket nagellack jag gillar nu för tiden. Har således jättesvårt att förhålla mig till saker. Jag vill väl ändå säga att mitt livsmål är att alltid vara så ärlig med mig själv som det bara går, och att inte fastna i invanda mönster.

beskriv rummet du är i.
Jag sitter hemma vid mitt köksbord på Styrmansgatan. Här har jag en bred säng på golvet, tavlor på väggarna, böcker på hyllorna och krukväxter i fönstret.

var vill du vara om sex år?
Nånstans i en stad där man kan festa lite för hårt och skriva dikter och bränna pengar. De kommande sex åren ännu hellre.

en sak du önskar dig.
Att jag ska få glad-twerka hemma före utgång lite oftare igen, att jag ska få växa av folk och inte bara bli helt utpumpad.... etc. Har bara saknat livslust lika mycket som jag saknar morgonjuice ute i solen.

vad var det senaste du åt?
En godispåse som T lämnade åt mig imorse.

hur blir din sommar i år?
Mycket jobb, lite resande, lite festivalande. En dag i sänder.

vad gjorde du för exakt fem månader sedan?
För exakt fem månader sedan jobbade jag på Havsvidden hela dagen. Jag hade kommit hem från rojvarhelg i Stockholm dagen före och var lite bakis vad jag minns. Den gången var vi på någon av Frida Vegas releasefester och blev packade på gratis skumpa samt dansade på Kåken.

vad är viktigt i ett förhållande?
Hm, att inte begränsa varandra, att ha kul med personen man är med, att ha bra sex och att gilla varandras kompisar.

vad är viktiga egenskaper hos en partner?
Bjussig i sängen, kul att hänga med, öppen, spontan och fett omtänksam.

finns det något onödigt du gör?
Är taskig mot mig själv, slarvar med maten, röker cigg ibland när jag inte är sugen.

vad är det sämsta med den här veckan?
Att jag skriver mina tre sista studentprov =3x6h examen. Fy sjutt. Det bästa =på måndag är jag klar.

vad ska du göra i höst?
Åka utomlands!!! Pls. Låt mig komma iväg.

vad har du i ditt kylskåp?
Gammal äcklig mat som typ gammal utgången tofu, färsk persilja som inte är så färsk längre, pesto, sriracha, morotsplättar, tahini, en gammal gurka, havremjölk, fikon, filmrullar och öl.

monday soul food

Hej. Satan. Vad det har låst sig för mig. Prestationsångesten förmår mig inte att göra någonting alls. Twists my head. Så jag tänkte försöka återgå till ett mer välbekant mönster. Nytt år och ny start, är det inte så folk brukar göra. Det är så jävla svårt att vara en *skapande person* och samtidigt hela tiden vara sin egen största kritiker. Men jag håller andan under täcket och väntar på att det går över, för vad ska man annars göra? Jag kanske inte är den enda som lider av kreativ baksmälla så här i vinterdepp-tider?

Och så kan det ju vara ganska skönt att ha en skaparpaus ibland också, om man vänder på det. Då kan man tänka sig att filmtittande och Pinterest inte alls är tidsödslande, utan tvärtom är precis vad man behöver för att komma igång igen. Här är vad som inspirerar mig just nu: boiler rooms efter boiler rooms, kanske Nicolas Jaar mest av allt. Jävla geni.

Translation: Hey guys. Sorry for being distant, but every time I try and write something my head gets all twisted from anxiety. I can't seem to write one single word down. So I'm trying to strip it all down a bit. Maybe it'll feel safer to write if I remove some of the pressure that I put on myself. New year, new start, eh? Music is what inspires me most at the time being. I'm currently hooked on this boiler room by Nicolas Jaar. Genius. 

oct 19, late night

J: distinct
distinctive
distinct smoke
i’m waiting for you
behind the climby rocky grasses

N: inhale
when breathing takes you round the block
concrete walls i’m in you darling
round the corner feel it too

J: distinct colours
was in last year
i thought i’d wear it too,
for a change
turns out this year was
black.

N: ss ss ahaha
why is this life covered in technocolor neon-ness
letters turn into chords, whatever feels right
levetating into thin air

J: are you alright, darlin’
you’re just lying there
red-eyed from drugs and sex
cramping in the midnight sun

N: poppin’ a cigarette
give him a look in snap-zoom man
i still check your window on my way from school
i might just forget where you live one day

J: think i was just falling in love with you
day after tomorrow, i might take you to that lake
where i popped the cherry
to the beats
beats
beat-
s

N: it was literally crazy
it ended up with his voice existing like the voice of my favourite musician

J: i never know what to do
with all this pounding
either i’m bored or i’m sad
when you ask me i never know
feels like im telling the truth backwards in some way
starting wrong,
getting it all mixed u-p

ink

The next evening he was at the Johannes churchyard, looking up to her window. There was a soft light. He walked up the four stairs and ringed the doorbell. No one opened. He ringed once more. No one opened the door. He ringed the doorbell a third time. No one opened. He went to a bar and drank an awful lot.tatThinking of getting a tattoo. Would be kinda nice to have one on the neck or right next to the hips. I just feel a bit insecure of getting one since it will have to fit when I’m 80 years old too. I’ll have to consider that. Sources from my pinterest. And btw, the quote is from one of my favourite books. Den allvarsamma leken (“The Serious Game”) by Hjalmar Söderberg. Read it on Christmas two or three years ago and I’m still hooked.