jorunnlavonius!

Kategori: resor

korallrev, kulter och rave

Jag är dålig på att blogga när jag reser, det finns så mycket annat att uppehålla sig med och förresten så mycket intryck och erfarenheter att smälta hela tiden att jag hellre skriver dagbok eller skickar mejl till vänner.

Tråkigt nog drabbades jag av förkylning för ett par dagar sedan. Det är otroligt att jag varit på resande fot sedan september och klarat mig undan alla flunsor som hotat. Den här gången gjorde min sömnbrist att jag inte klarade mig lika bra, men å andra sidan innebar det att jag legat i sängen och kollat youtube hela dagen - inte så pjåkigt som omväxling egentligen.

Öknen blommar den här tiden på året och jag är förvånad över att se de sandklädda kullarna (som jag är van att se dem) helt plötsligt stå i blom. Be'er Sheva var bara sten och sand förut, nu är det helt grönt. 

Jag har varit så länge i Israel nu att jag glömmer bort att jag är turist här. Merparten av mina vänner är israeler och uppehåller sig med jobb och skola. Jag hoppar runt mellan olika städer och platser under veckorna och på helgerna finns det ofta någon fest att gå på. Dessvärre är trance svinstort som musikgenre i Israel och det är inte riktigt min grej, men jag har hängt på några rave ändå. Fördelen är den att på trancerave kan man ta låtsas vara syraspejsad och därmed gå bärsärk på dansgolvet (marken) - av technoelitismen finns det inget. Och när jag inte är på knäppa naturfester får jag stampa techno och deep house i Tel Aviv, där finns många bra klubbar. The Block, Alphabet, The Breakfast Club - "the big three". Som min första helg i Tel Aviv, då såg jag Mind Against på The Block!

]

Förra veckan hittade jag av en slump en holländsk tjej på couchsurfing och vi bestämde oss för att ta en kaffe i Tel Aviv. Och sedan dess har vi gjort grejer ihop de flesta dagar. Nikki är jättegullig. Hon jobbar som konstterapeut, som vegansk kock och yogalärare. Hon har bott i djungeln i Sydamerika i ett år och pratar en massa om pachamama och meningen med allt. I söndags gick vi på acroyoga med Ziv, och sedan hade vi en liten bday-gathering för  min kompis Gil. Dagen därpå bestämde jag mig hastigt och lustigt för att följa med Nikki på ett äventyr söderut, fast jag egentligen var på väg till Tel Aviv för att skriva ett reportage. Sagt och gjort, vi liftade från Be'er Sheva till Mizpe Ramon - en av mina favoritplatser i Israel. Jag har varit så länge i Israel nu att jag hittar gemensamma bekanta med de flesta jag träffar, känns det som. En av killarna som plockade upp oss kände värdfamiljen jag bodde hos mina första veckor i Israel.

I Mizpe Ramon höll Angela en contact improvisation workshop. Jag älskar att låta mig själv frossa i hippieaktiviteter och new age-mumbo jumbo - det är ändå rätt långt från personan jag har där hemma och det är härligt att helt få släppa förväntningarna på mig själv. Angela var också en couchsurfer hos Ziv och Daniel för ett år sedan och blev kvar precis som jag och det är så vi känner varandra. Vi överraskade henne på workshopen men fick sedan följa med hem till henne och sova på hennes soffa - efter att vi tagit en öl med en hippiefarsa som pratade om lek och dans och galenskap.

 

Det blev en kort natts sömn. Dagen därpå ringde väckarklockan 04.45, vi ville se soluppgången över ökenkratern. Vi hade frukost över världens galnaste soluppgångsspektakel och lyckades på något jäkla sätt lifta till ett vattenhål mitt i öknen efter oerhört vaga instruktioner av Angela. Vi hittade rätt, hur har jag ingen aning om.

Nikki ville åka vidare mot Eilat och jag skulle egentligen åka upp till Tel Aviv för att göra reportaget, men magkänslan sade något annat. Det är härligt att kunna leva efter intuitionen, att alltid vara flexibel i all form av planering. Eller att helt enkelt inte planera alls utan bara hoppa på alla möjligheter som uppenbarar sig. Det är vad jag älskar mest med the traveler's lifestyle. Alltså ändrade jag planen om att göra ett resereportage om Tel Aviv (det finns ju hundra tusen redan så egentligen var det lika bra) och bestämde mig för att i stället skriva om roadtripen söderut. Och således kunde jag hänga på Nikki!

Vi stannade till på kibbutzen Neot Smadar som jag hört mycket om. Det är en mytomspunnen plats, av många kallad kult, det är klart man blir nyfiken. Neot Smadar har ett konstgalleri i form av ett rosa palats och så gör de egna viner. De har en hel del besökare så särskilt mystiskt var besöket inte men det var ändå rätt kul att besöka den plats som jag varit nyfiken på så länge. Vår tyska chaufför blev också nyfiken när vi berättade om våra planer, och hängde på oss. Och sen åkte vi alla tre och lunchade tillsammans. Han var en mycket märklig men snäll man. Det märkligaste av allt var att när vi slutgiltigt sagt hejdå efter flera timmar tillsammans (och en inbjudan till hans familj i Frankfurt) visste vi ännu inte vad han hette. Och kanske var det ett medvetet beslut att inte fråga heller. Tanken på att tillbringa en halv dag med någon man aldrig lär se igen, utan att ens veta namnet på personen, kittlar mig.

Vi fick skjuts med en egyptisk man den sista vägen till Eilat. Han skulle åka hem till sin familj i Kairo efter sex månaders jobb i Tel Aviv. Människorna man möter på vägen gör det alltid värt att lifta framför att ta bussen, även om pengarna man sparar är marginella.

I Eilat ramlade vi av en slump in på en svinfin bar med utsikt över delfiner som lekte i Röda havet. Och där satt jag och jobbade tills jag fick sällskap av en uppmärksamhetstrånande kisse (kolla hur gulligt den envisades med att krama om mig) och tills vi hittat en couchsurfing-host som kunde ta emot oss. Så åkte vi hem till en helt knäpp mexikansk kille som satt uppe och rökte gräs hela natten med sina vänner  - i en etta. Jag och Nikki kunde som tur var sova igenom hela spektaklet för vi var så trötta.

Dag tre av vårt roadtrips-äventyr åkte vi till stranden och snorklade. Vilken jävla magisk upplevelse det var. Jag har aldrig snorklat förut och hade först - rätt mycket - panik, dels av det faktum av att man andas astmatiskt tungt  och dels av att omges av diverse okända vattendjur, från såna dödliga spikbollar ni vet till gulliga clownfiskar. Men när mitt huvud gett upp kampen om kontroll äntrade jag ett extatiskt meditativt tillstånd. Jag blev ett med alla regnbågsfärgade fiskar, ålar och korallrev, sårbart flytandes utan kontroll.

Mot kvällskvisten varvade vi liftande med bussar och jag lyckades ta mig till Be'er Sheva där jag legat däckad i sängen i nära på ett dygn. Så glad men så trött. Vilket äventyr det var, den här veckan.

tre månader

Den första november landade jag på flygplatsen utanför Tel Aviv med en adress till en kille jag hittat via couchsurfing. Jag hade aldrig couchsurfat men nog varit sugen på det länge - hursomhelst var jag svinnervös över att sova hos två främmande män. Kanske är det också korkat att ha sådan tillit till främmande män(niskor), men det är nog väl värt det när man tänker på vart det kan ta en.

Ohad mötte upp mig på Rotschild boulevard. Året runt ser man människor sitta på parkbänkar och filtar i allén på Rotschild drickandes kaffe, spelandes musik, ätandes street food från ett av alla matställen som kantar boulevarden. Han bodde i andra ändan av boulevarden, i en ljus lägenhet på fjärde våningen. Konstböcker, vinylspelare, vi hade mycket att bonda över.

I tre nätter bodde jag hos Ohad och Matan. De visade mig den bästa maten Tel Aviv har att erbjuda (shakshuka på Binos, mellanösterländska röror på Port Sa’id) och tog med mig på några av de mest ökända technoklubbarna - The Breakfast Club med sin intima stämning och rökiga dansgolv, The Block med sina imponerande ljudsystem och elitistiska crowd. Den gången såg vi Mind Against på The Block - vilket gig. När jag sedan kramade Ohad och Matan hejdå trodde jag nog inte att vi skulle ses igen, jag skulle ju inte bli i Israel så länge.

Men jag åkte vidare från Tel Aviv till Ezuz, en liten konstnärsby i öknen invid egyptiska gränsen där jag hade en Workaway i en judisk familj i ett par veckor. Sedan skulle jag tillbringa några nätter hos Ohads barndomsvän i Be’er Sheva, jag hade fortfarande siktet inställt på Palestina, på västbanken, det var ju dit jag skulle åka från början egentligen var det tänkt, det var därför jag flög till Tel Aviv. Men Daniel och hans roomies Zak och Ziv var för härliga, så två nätter blev elva. Jag fick träffa deras vänner, göra akroyoga, gå på fest. Och sedan dess har det löpt på så här. Ziv rekommenderade mig en kibbutz i söder, Samar, en anarkistisk oas i öknen, och där har jag också hängt en hel del, fått goda vänner.

Jag var hemma på Åland en sväng för att fixa visum men nu är jag alltså tillbaka, fram till sommaren är jag här. Häromdagen fyllde Ohad 28 och igår firade vi med buller och bång. Jag tog med mig en holländsk tjej jag träffat genom couchsurfing samma dag, på något sätt var cirkeln sluten.

Och nu försöker jag bara få det mesta möjliga ut av min för begränsade tid i Israel. Jag lär mig lite hebreiska, liftar med främlingar (bara för att magin finns i det som är läskigt), övar mig i att leva i kärlek och acceptans i en miljö där jantelagen är ett okänt och främmande fenomen. Känner mig hemma här och får kanske mer bekräftelse för det än vad som egentligen är bra för mig - varje gång någon kallar mig "Israeli" blir jag lite mer mån om att stanna, trots att ingenting varar för evigt och hur tråkigt hade det väl inte varit annars.   

israel

Det är första november och jag anländer till flygplatsen i Tel Aviv. Det första jag möts av på flygplatsen är ett stort tryck på väggen i sionismens namn, och överallt finns unga soldater som balanserar maskingeväret på ena höften och en glass och en cigg i vardera hand. Det är ledigt, det är obrytt, det är självklart. Jag har en klump i halsen. Mina vänner i Libanon är rädda för israelisk invasion, för den israeliska statens försök till expansion. Det känns underligt att vara på andra sidan statsgränsen.

Tel Aviv har en obruten strandlinje. Sandstränderna är rena, anpassade för surfare och turister. Jag badar fast det redan är november och torkar sedan i solen. Jag doppar håret för inget dopp räknas om man inte dyker under vattenytan. Den principen har jag hållit på sedan jag var ett litet embryo till barn.

Min couchsurfing-host ger mig sina bästa local gems, och jag scannar stan på marknader, muséer, stränder, loppisar, caféer. Vi går ut och dansar på The Block, jag kommer in på nåder, är för ung egentligen. Musiken dundrar genom hela kroppen, ut i fingerspetsarna, när vi går ut från klubben står solen högt på himlen.

Jag har sunday blues men åker ensam till Haifa. Vandrar genom hela staden, klipper mitt hår hos en kille med hund, tar en öl på Masada St. och pratar med bartendern, en rätt tråkig kille, går hem till mitt hostel där jag hamnar i spirituella diskussioner med en 80-årig kvinna från Australien.

Haifa är en vacker stad och att ta sig fram till fots är en hiking-tur i sig självt. Vart man än vill gå så är det trappor som gäller.

 

Sen belönas man med vacker utsikt och då är det värt det.

 

Haifas viktigaste sevärdhet är the Baha'i Gardens. Det är vackert men man kan typ inte ta sig fram. Delar av trädgården är öppna några timmar om dagen, och i templet är bara ett rum öppet för allmänheten.

Så här ser det ut nerifrån mitt hostel. Mäktig syn ändå.

Jag träffar en vietnamesisk äldre kvinna, vi åker till Akko tillsammans, men där skiljs vi åt för jag är under tidspress, måste med tåget två timmar senare och springer praktiskt taget genom den historiska staden.

Besöker en moské och en synagoga och tittar på havet. Går genom korsfarartunnlar under marken. Går på museum. Sedan tar jag tåget till södra Israel, invid gränsen till Egypten, där jag tillbringar de två följande veckorna, men mer om det senare va.

salam kanaan art gallery

Det är min sista morgon i Amman, Jordanien. Jag vaknar, gör yoga på mitt liggunderlag på mitt smutsiga hostel, hör folk utanför spela Despacido. Går ut i köket, gör frukost, kokar ägg. Äggen blir allt för löskokta och rinner ut över mina byxor när jag försöker äta dem med händerna. Jag snor ett bröd och en ostbit från personalen när de tittar bort och dricker en kopp te som redan hunnit kallna. Jag packar mina saker, något känns fel, något känns tokigt. Hjärtslagen alldeles under huden, de känns snabba och otaktfasta, varför svettas jag, varför är mina händer fumliga när jag ska stänga ryggsäcken. Jag djupandas och tar mig igenom det värsta, bibehåller det fundamentala lugnet. Jag lämnar mina grejer i rummet och går ut på gatan, slår numret till Jenny flera gånger, hon svarar inte. En man går fram till mig på gatan. Good morning, how are you, welcome to Jordan, where are you going, do you want to be my friend. I'm speaking on the phone, no I'm not interested, please, I'm busy. Sätter mig på en trappa, det rinner tårar längs med kinderna, jag känner mig så jävla utsatt och ledsen. Jag ringer Jakob och jag gråter. Jag känner ingen här, jag vill hem, människor gör mig så jävla liten.

Vi pratar i en halvtimme och jag lugnar mig och sedan hittar jag hit.

Det är ett stort café och de har en fin bakgård och jag är helt ensam här.

Ägaren säljer konst i lokalen, allt har han gjort själv, allt från ornamenten på väggarna till oljemålningarna.

På något sätt hittar man ändå ofta plåster när man känner sig ensam. Tjejen som jobbar i lokalen är in her twenties och hon ber om ursäkt för att hennes engelska inte är bra, I wish I could connect more with you. Som kompensation ger hon mig två prints, de är så fina och jag ska posta dem från Cypern elva dagar senare för att de inte ska förstöras helt i min ryggsäck.

Jag dricker en jordgubbsjuice, den tar länge att göra men jag har inte bråttom någonstans - eller jo visst, jag har så jävla skitbråttom för jag har glömt att checka ut från mitt hostel och utcheckningen var för tre timmar sedan men nu orkar jag inte ta tag i det riktigt ännu, måste lappa lite först.

Några timmar senare kliver jag på mitt flyg till Libanon och jag är glad att jag fick helas i en lugn oas inför nästa etapp.

eight days in lebanon

Från ett land till ett annat - förra fredagen satt jag ensam på en bar i Beirut och smuttade på en gindrink för första gången på veckor. Jag kände ingen i Libanon och varvade instagram med people-gazing. Höll tummarna för att någon skulle börja prata med mig. Jag avskyr att gå fram till folk - är alltid rädd för att störa, vill inte tränga mig på.

Som tur är fick jag vänner. Inte ens den sorten som man umgås med i brist på bättre sällskap, utan sådana vänner som man lovar att komma tillbaka för. Sådana man skulle kunna hänga med alltid.

 

Tareq som tog med mig till hans hemstad i syd. Där vi badade och spanade in ruiner och drack öl vid havet.

  

 

Sour heter staden förresten. Eller Tyre. Alla städer har dubbla namn. Det beror på att Libanon varit influerat av så många olika kulturer genom tiderna - romersk, grekisk-hellenistisk, arabisk, under 1900-talet av fransmännen.

Jag åkte till Tripoli också. Medan Beirut är en modern oas är Tripoli en tidsresa. Känt för sina marknader som tar plats i långa trånga gränder.

Hönsen slaktas live när man köper dem :'(

 

Gubbarna<3 Blev SÅ glad när de bad mig fotografera dem - jag tar ju alltid bild på folk i smyg annars men vågar aldrig fråga.

Förutom marknaderna fanns det ingenting att se i Tripoli. Stressigt, smutsigt, mycket folk, asläskiga män.

Jag blev kär i Libanon och också det som inte ryms med på bilderna - den nästan 10 000 år gamla staden Byblos med SÅ fina muséer, kyrkor, slott och strandpromenaden som är magiskt melankolisk. Beirut med alla dess barer, caféer, muséer, art spaces. Klubbarna och festkulturen, och framförallt libaneserna. Och maten. Tack Libanon, I will be back for you.

strandromantik och tjugo dagar i wadi musa

Fem dagar ensam i Jordanien och jag saknar Anna så det svider och värker. I tre veckor har vi umgåtts exakt varje dag - vaknat och somnat bredvid varandra, skrattat, fisit, gråtit lite grann men grälat förvånansvärt lite. Nu vänner, är jag ensam kvinna på resande fot i Mellanöstern. Det låter spännande och det är det väl också, lite väl spännande ibland för en finne med lätt socialfobi. En utmaning som heter duga. Jag skriver listor med tre saker som gjort mig glad varje dag för att hålla mig på fötter - i ärlighetens namn längtar jag hem och jag saknar mina människor. Men å andra sidan, när man står barfota i varm ökensand och lyssnar på tystnaden, då är det rätt häftigt att finnas i livet.

Sedan fem dagar tillbaka bor jag hos en konservativ beduinsk familj i öknen Wadi Rum och hjälper till med deras turismverksamhet. Sporttightsen är för utmanande, armarna ska täckas. Jag har fått lära mig att man som kvinna inte heller får skratta för högt - men det gäller nog bara bland främlingar. Kvinnorna i familjen är högljudda och växlar mellan skrik och sparkar till skratt och kramar. Jag har fått ett nytt namn, Ruwan heter jag här, och välkomnas som en del av familjen. Igår åt jag för första gången en måltid med enbart händerna som redskap - ris med kyckling som jag försiktigt petade bort. "Vegetariskt" kan i den här delen av världen innebära ris med kycklingssås utan kyckling - jag skrattar åt diskussionen på hemmafronten som gäller om det är moraliskt av snabbmatskedjorna att tillaga veganska hamburgare i samma ugn som de vanliga.

Men för att inte gå händelserna i förväg - för jag har dåligt med internet här och låser ogärna in mig med datorn i min ovilja att uppfattas som otacksam - så kan vi ta en snabb titt på veckorna i Wadi Musa med Anna. Världens bästa Anna.

I stallet där Anna och Abdallah krigar om vem som kan röka flest cigg på en dag (jag tror ändå Abdallah vann samtliga fighter med sina tre paket). Abdallah som gärna är lite för närgången så fort han får chansen. Som är snäll och gullig men helst på en armlängds avstånd.

Den högdräktiga åsnan får jobba på som vanligt trots att en unge nalkas i dagarna.

Noor, den kaxiga och lata med mycket energi att protestera.

Sofiana som vi räddade från svälten. Hon som tog mitt hjärta med storm. Lilla rädda busiga.

Vi rider i öknen och det börjar bli höstvinter - den varje dag så blåa sommarhimlen är de sista dagarna molntäckt, och det blåser kallt mellan bergen. En dag besöker vi Petra, såklart. Det blir en minnesvärd upplevelse. Petra är mycket större än jag väntat mig. Det tar timmar att vandra genom hela området, och bekväma turister som vi är tar vi långa vatten- och tepauser. Det är välbevarat och majestätiskt. Åk dit!

Jag är resruffig och tar en selfie för att illustrera. Vi träffar Mohammed med kajal som har en tatuering från Egypten. Han som jobbar i Petra med turisterna på dagarna och säljer hasch på kvällarna.

Anna min Anna!

Två dagars strandhäng i Aqaba med utsikt över Israel, Egypten och Saudiarabien -på en och samma gång. En mäktig upplevelse. Aqaba som en gång var en stor kuststad, men som reducerades till hälften då Israel invaderade på 60-talet. Fortfarande äger många av den äldre generationens jordanier hus på den israeliska sidan, men de nekas tillträde.

Anna får röka filtret då min kamera strular. Med tio år på nacken är den inte lika kvick längre, och bilderna blir bleka i jämförelse med verkligheten. Men jag har börjat uppskatta blekheten som ger en analog känsla, dämpade svärtade skuggor.

Fast man inte ska fotografera folk utan kläder kan jag inte låta bli - jag fascineras så mycket av bleka dallrande kroppar på turiststränder. Medelklass utan stil och eftertanke - det är så jävla gulligt på något sätt.

Det bor en lång orm på havsbottnet under bryggan - säkert lika lång som jag. Men den attackerar inte människor. Vi får mata fiskarna för strandvakten är kär i oss. Jag saknar det nu, att självsäkert gå bredvid Anna, inte behöva fundera över utomståendes blickar, det är hon och jag.

Beach baren är stängd trots högsäsong, kanske för att det är mitt i veckan. Men vi beställer två enorma och fruktansvärt starka drinkar och blir packade mitt på dagen. Vi har ju inte druckit mycket under våra veckor i Mellanöstern direkt, och alkoholtoleransen har tackat för sig vad det verkar. Simmar i poolen, skvätter vatten, skrattar åt håriga armhålor (våra egna).

Sen röker vi på balkongen, ligger nakna i sängen, twerkar (jag), kollar youtube (Anna). Går ut och äter middag i jordansk anda - bröd och tabbouleh, hummus, linssoppa, diverse röror. Anna äter friterade räkor och pommes, hon uppskattar att få äta med kniv och gaffel. Jag har glömt hur man gör och slänger dem över bordet.

Och så far vi på roadtrip med nyfunna vänner men lessnar ganska snabbt på dem. Vi diskuterar religion och kultur, fritidsintressen, drömmar, familj.

lördag i jordanien

Lördag i Jordanien för två veckor sedan.

Vi satt på golvet i stallet och intog lunch med händerna. Vid det här laget är vi så vana att det börjar kännas onaturligt att äta med bestick, men för två veckor sedan blev jag ännu slagen på fingrarna "keep to your side of the bowl!" Vi åt galaya som vi gör var och varannan dag här. Tomater och lök ihopkokade med bönor - foul - som man skopar upp med bröd.

Efter lunch hjälpte vi Abdallah, som bor i stallet och sköter om djuren, och hans bröder att plocka oliver. Benen värkte viligt mycket efter några timmar, men nyhetsvärdet i aktiviteten underlättade.

Gubbarna ropade på arabiska till varandra. Jag lärde mig att oliv på arabiska är zaytun. De är ivriga att lära en språket, som tur är. När grannarna bjöd in oss på te en av våra första dagar drog de med oss runt i huset och pekade: Juice, azir. Kaffe, gawha. Svart te, chai aswad. Hur mår du, keef halak?

 

 

Getterna betade löst bredvid olivträden. "How come they don't run away?", frågade jag förundrat. Nu är jag inte så ovan vid den synen längre. När man är ute och rider får man räkna med att navigera bland diverse tama djur som får beta fritt i öknelandskapet - getter, åsnor, kameler, hundar.

Lagom till solnedgången skulle getterna vallas hemåt genom öknen. Det var häftigt - de följde efter gubbarna utan pådrivning och stannade på kommando.

Abdallah hoppade upp på en förskräckt Remaz och brände av ett varv mellan bergen.

Jag gosade med Elouise, och sedan gick solen ner. Solen går ner så fort här, man kan tydligt följa dess bana. Och stjärnhimlen är något utöver det vanliga. Vi fick ha ihjäl en orm som lurade i mörkret också, men det är en annan historia.