jorunnlavonius!

tre månader

Den första november landade jag på flygplatsen utanför Tel Aviv med en adress till en kille jag hittat via couchsurfing. Jag hade aldrig couchsurfat men nog varit sugen på det länge - hursomhelst var jag svinnervös över att sova hos två främmande män. Kanske är det också korkat att ha sådan tillit till främmande män(niskor), men det är nog väl värt det när man tänker på vart det kan ta en.

Ohad mötte upp mig på Rotschild boulevard. Året runt ser man människor sitta på parkbänkar och filtar i allén på Rotschild drickandes kaffe, spelandes musik, ätandes street food från ett av alla matställen som kantar boulevarden. Han bodde i andra ändan av boulevarden, i en ljus lägenhet på fjärde våningen. Konstböcker, vinylspelare, vi hade mycket att bonda över.

I tre nätter bodde jag hos Ohad och Matan. De visade mig den bästa maten Tel Aviv har att erbjuda (shakshuka på Binos, mellanösterländska röror på Port Sa’id) och tog med mig på några av de mest ökända technoklubbarna - The Breakfast Club med sin intima stämning och rökiga dansgolv, The Block med sina imponerande ljudsystem och elitistiska crowd. Den gången såg vi Mind Against på The Block - vilket gig. När jag sedan kramade Ohad och Matan hejdå trodde jag nog inte att vi skulle ses igen, jag skulle ju inte bli i Israel så länge.

Men jag åkte vidare från Tel Aviv till Ezuz, en liten konstnärsby i öknen invid egyptiska gränsen där jag hade en Workaway i en judisk familj i ett par veckor. Sedan skulle jag tillbringa några nätter hos Ohads barndomsvän i Be’er Sheva, jag hade fortfarande siktet inställt på Palestina, på västbanken, det var ju dit jag skulle åka från början egentligen var det tänkt, det var därför jag flög till Tel Aviv. Men Daniel och hans roomies Zak och Ziv var för härliga, så två nätter blev elva. Jag fick träffa deras vänner, göra akroyoga, gå på fest. Och sedan dess har det löpt på så här. Ziv rekommenderade mig en kibbutz i söder, Samar, en anarkistisk oas i öknen, och där har jag också hängt en hel del, fått goda vänner.

Jag var hemma på Åland en sväng för att fixa visum men nu är jag alltså tillbaka, fram till sommaren är jag här. Häromdagen fyllde Ohad 28 och igår firade vi med buller och bång. Jag tog med mig en holländsk tjej jag träffat genom couchsurfing samma dag, på något sätt var cirkeln sluten.

Och nu försöker jag bara få det mesta möjliga ut av min för begränsade tid i Israel. Jag lär mig lite hebreiska, liftar med främlingar (bara för att magin finns i det som är läskigt), övar mig i att leva i kärlek och acceptans i en miljö där jantelagen är ett okänt och främmande fenomen. Känner mig hemma här och får kanske mer bekräftelse för det än vad som egentligen är bra för mig - varje gång någon kallar mig "Israeli" blir jag lite mer mån om att stanna, trots att ingenting varar för evigt och hur tråkigt hade det väl inte varit annars.   

israel

Det är första november och jag anländer till flygplatsen i Tel Aviv. Det första jag möts av på flygplatsen är ett stort tryck på väggen i sionismens namn, och överallt finns unga soldater som balanserar maskingeväret på ena höften och en glass och en cigg i vardera hand. Det är ledigt, det är obrytt, det är självklart. Jag har en klump i halsen. Mina vänner i Libanon är rädda för israelisk invasion, för den israeliska statens försök till expansion. Det känns underligt att vara på andra sidan statsgränsen.

Tel Aviv har en obruten strandlinje. Sandstränderna är rena, anpassade för surfare och turister. Jag badar fast det redan är november och torkar sedan i solen. Jag doppar håret för inget dopp räknas om man inte dyker under vattenytan. Den principen har jag hållit på sedan jag var ett litet embryo till barn.

Min couchsurfing-host ger mig sina bästa local gems, och jag scannar stan på marknader, muséer, stränder, loppisar, caféer. Vi går ut och dansar på The Block, jag kommer in på nåder, är för ung egentligen. Musiken dundrar genom hela kroppen, ut i fingerspetsarna, när vi går ut från klubben står solen högt på himlen.

Jag har sunday blues men åker ensam till Haifa. Vandrar genom hela staden, klipper mitt hår hos en kille med hund, tar en öl på Masada St. och pratar med bartendern, en rätt tråkig kille, går hem till mitt hostel där jag hamnar i spirituella diskussioner med en 80-årig kvinna från Australien.

Haifa är en vacker stad och att ta sig fram till fots är en hiking-tur i sig självt. Vart man än vill gå så är det trappor som gäller.

 

Sen belönas man med vacker utsikt och då är det värt det.

 

Haifas viktigaste sevärdhet är the Baha'i Gardens. Det är vackert men man kan typ inte ta sig fram. Delar av trädgården är öppna några timmar om dagen, och i templet är bara ett rum öppet för allmänheten.

Så här ser det ut nerifrån mitt hostel. Mäktig syn ändå.

Jag träffar en vietnamesisk äldre kvinna, vi åker till Akko tillsammans, men där skiljs vi åt för jag är under tidspress, måste med tåget två timmar senare och springer praktiskt taget genom den historiska staden.

Besöker en moské och en synagoga och tittar på havet. Går genom korsfarartunnlar under marken. Går på museum. Sedan tar jag tåget till södra Israel, invid gränsen till Egypten, där jag tillbringar de två följande veckorna, men mer om det senare va.

salam kanaan art gallery

Det är min sista morgon i Amman, Jordanien. Jag vaknar, gör yoga på mitt liggunderlag på mitt smutsiga hostel, hör folk utanför spela Despacido. Går ut i köket, gör frukost, kokar ägg. Äggen blir allt för löskokta och rinner ut över mina byxor när jag försöker äta dem med händerna. Jag snor ett bröd och en ostbit från personalen när de tittar bort och dricker en kopp te som redan hunnit kallna. Jag packar mina saker, något känns fel, något känns tokigt. Hjärtslagen alldeles under huden, de känns snabba och otaktfasta, varför svettas jag, varför är mina händer fumliga när jag ska stänga ryggsäcken. Jag djupandas och tar mig igenom det värsta, bibehåller det fundamentala lugnet. Jag lämnar mina grejer i rummet och går ut på gatan, slår numret till Jenny flera gånger, hon svarar inte. En man går fram till mig på gatan. Good morning, how are you, welcome to Jordan, where are you going, do you want to be my friend. I'm speaking on the phone, no I'm not interested, please, I'm busy. Sätter mig på en trappa, det rinner tårar längs med kinderna, jag känner mig så jävla utsatt och ledsen. Jag ringer Jakob och jag gråter. Jag känner ingen här, jag vill hem, människor gör mig så jävla liten.

Vi pratar i en halvtimme och jag lugnar mig och sedan hittar jag hit.

Det är ett stort café och de har en fin bakgård och jag är helt ensam här.

Ägaren säljer konst i lokalen, allt har han gjort själv, allt från ornamenten på väggarna till oljemålningarna.

På något sätt hittar man ändå ofta plåster när man känner sig ensam. Tjejen som jobbar i lokalen är in her twenties och hon ber om ursäkt för att hennes engelska inte är bra, I wish I could connect more with you. Som kompensation ger hon mig två prints, de är så fina och jag ska posta dem från Cypern elva dagar senare för att de inte ska förstöras helt i min ryggsäck.

Jag dricker en jordgubbsjuice, den tar länge att göra men jag har inte bråttom någonstans - eller jo visst, jag har så jävla skitbråttom för jag har glömt att checka ut från mitt hostel och utcheckningen var för tre timmar sedan men nu orkar jag inte ta tag i det riktigt ännu, måste lappa lite först.

Några timmar senare kliver jag på mitt flyg till Libanon och jag är glad att jag fick helas i en lugn oas inför nästa etapp.

eight days in lebanon

Från ett land till ett annat - förra fredagen satt jag ensam på en bar i Beirut och smuttade på en gindrink för första gången på veckor. Jag kände ingen i Libanon och varvade instagram med people-gazing. Höll tummarna för att någon skulle börja prata med mig. Jag avskyr att gå fram till folk - är alltid rädd för att störa, vill inte tränga mig på.

Som tur är fick jag vänner. Inte ens den sorten som man umgås med i brist på bättre sällskap, utan sådana vänner som man lovar att komma tillbaka för. Sådana man skulle kunna hänga med alltid.

 

Tareq som tog med mig till hans hemstad i syd. Där vi badade och spanade in ruiner och drack öl vid havet.

  

 

Sour heter staden förresten. Eller Tyre. Alla städer har dubbla namn. Det beror på att Libanon varit influerat av så många olika kulturer genom tiderna - romersk, grekisk-hellenistisk, arabisk, under 1900-talet av fransmännen.

Jag åkte till Tripoli också. Medan Beirut är en modern oas är Tripoli en tidsresa. Känt för sina marknader som tar plats i långa trånga gränder.

Hönsen slaktas live när man köper dem :'(

 

Gubbarna<3 Blev SÅ glad när de bad mig fotografera dem - jag tar ju alltid bild på folk i smyg annars men vågar aldrig fråga.

Förutom marknaderna fanns det ingenting att se i Tripoli. Stressigt, smutsigt, mycket folk, asläskiga män.

Jag blev kär i Libanon och också det som inte ryms med på bilderna - den nästan 10 000 år gamla staden Byblos med SÅ fina muséer, kyrkor, slott och strandpromenaden som är magiskt melankolisk. Beirut med alla dess barer, caféer, muséer, art spaces. Klubbarna och festkulturen, och framförallt libaneserna. Och maten. Tack Libanon, I will be back for you.

hur balanserar angstig drömmare med öppen backpacker i världen?

På flygplatsen utanför Amman, Jordaniens huvudstad. Idag är det exakt en månad sedan jag landade - nu åker jag vidare till nästa äventyr. Till Libanon.

Det där med att bli en ny och glad person har mestadels inte varit någon utmaning för mig. När den yttre pressen på att se bra ut och vara cool och kultiverad men samtidigt inte för pretto i stort elimineras och garderoben där hemma byts ut mot ett par sandiga jävliga skor, rökluktande kläder och smutsiga strumpor, är det lättare att leva kravlöst. Utan förväntningar på sig själv och omgivningen. Att *vara någon* blir plötsligt så irrelevant - här är det ingen som förväntar sig något av någon. Och det har passat mig - jag som alltid sätter ribban för högt, jag som drillar och pushar och pressar mig själv för att vara cool, smart, någorlunda rolig, *fuckable*, har fått slappna av och bara vara - kommunicerat genom gester med arabiska kids, klappat kameler och tvättat mig med hjälp av vattenhinkar när duschen varit trasig. Men konfrontationen med storstaden blev en sjujävla krasch in i verkligheten.

För Amman bjöd på en sekulär miljö där jag kunde bära kortärmat, sminka mig och gå på konstmuseum (tänk, sånt som man tar för givet där hemma?), och det var en större omställning än jag tänkt mig, tydligen. Mina gamla troll gjorde sig påminda igen när det plötsligt blev relevant att ta ställning till den personliga identiteten igen.

Jo, det går att backpacka ensam fast man har social ångest och depressiva tendenser. Dessutom är jag rätt självgående och uppskattar egentid. Men det är kanske ändå inte helt problemfritt, det hade jag förträngt. Och nu flyger jag till ett nytt land där jag inte känner en kotte - och jag känner mig så  j ä v l a ensam. Och ointressant. Och jag längtar hem fast jag vet att där väntar ännu fler demoner. Så idag har det varit rätt tungt. I morse lyckades jag med nöd och näppe svälja en panikångestattack. Blev utstirrad på gatan för att jag grät och fick ringa Jakob för att inte tappa det helt. Fast sen mådde jag bättre efteråt och så hittade jag världens finaste café där jag var helt själv. En emotionell urladdning, det var bra tror jag. Så här inför nästa etapp av resan. Imorgon känns det bättre, förhoppningsvis.

strandromantik och tjugo dagar i wadi musa

Fem dagar ensam i Jordanien och jag saknar Anna så det svider och värker. I tre veckor har vi umgåtts exakt varje dag - vaknat och somnat bredvid varandra, skrattat, fisit, gråtit lite grann men grälat förvånansvärt lite. Nu vänner, är jag ensam kvinna på resande fot i Mellanöstern. Det låter spännande och det är det väl också, lite väl spännande ibland för en finne med lätt socialfobi. En utmaning som heter duga. Jag skriver listor med tre saker som gjort mig glad varje dag för att hålla mig på fötter - i ärlighetens namn längtar jag hem och jag saknar mina människor. Men å andra sidan, när man står barfota i varm ökensand och lyssnar på tystnaden, då är det rätt häftigt att finnas i livet.

Sedan fem dagar tillbaka bor jag hos en konservativ beduinsk familj i öknen Wadi Rum och hjälper till med deras turismverksamhet. Sporttightsen är för utmanande, armarna ska täckas. Jag har fått lära mig att man som kvinna inte heller får skratta för högt - men det gäller nog bara bland främlingar. Kvinnorna i familjen är högljudda och växlar mellan skrik och sparkar till skratt och kramar. Jag har fått ett nytt namn, Ruwan heter jag här, och välkomnas som en del av familjen. Igår åt jag för första gången en måltid med enbart händerna som redskap - ris med kyckling som jag försiktigt petade bort. "Vegetariskt" kan i den här delen av världen innebära ris med kycklingssås utan kyckling - jag skrattar åt diskussionen på hemmafronten som gäller om det är moraliskt av snabbmatskedjorna att tillaga veganska hamburgare i samma ugn som de vanliga.

Men för att inte gå händelserna i förväg - för jag har dåligt med internet här och låser ogärna in mig med datorn i min ovilja att uppfattas som otacksam - så kan vi ta en snabb titt på veckorna i Wadi Musa med Anna. Världens bästa Anna.

I stallet där Anna och Abdallah krigar om vem som kan röka flest cigg på en dag (jag tror ändå Abdallah vann samtliga fighter med sina tre paket). Abdallah som gärna är lite för närgången så fort han får chansen. Som är snäll och gullig men helst på en armlängds avstånd.

Den högdräktiga åsnan får jobba på som vanligt trots att en unge nalkas i dagarna.

Noor, den kaxiga och lata med mycket energi att protestera.

Sofiana som vi räddade från svälten. Hon som tog mitt hjärta med storm. Lilla rädda busiga.

Vi rider i öknen och det börjar bli höstvinter - den varje dag så blåa sommarhimlen är de sista dagarna molntäckt, och det blåser kallt mellan bergen. En dag besöker vi Petra, såklart. Det blir en minnesvärd upplevelse. Petra är mycket större än jag väntat mig. Det tar timmar att vandra genom hela området, och bekväma turister som vi är tar vi långa vatten- och tepauser. Det är välbevarat och majestätiskt. Åk dit!

Jag är resruffig och tar en selfie för att illustrera. Vi träffar Mohammed med kajal som har en tatuering från Egypten. Han som jobbar i Petra med turisterna på dagarna och säljer hasch på kvällarna.

Anna min Anna!

Två dagars strandhäng i Aqaba med utsikt över Israel, Egypten och Saudiarabien -på en och samma gång. En mäktig upplevelse. Aqaba som en gång var en stor kuststad, men som reducerades till hälften då Israel invaderade på 60-talet. Fortfarande äger många av den äldre generationens jordanier hus på den israeliska sidan, men de nekas tillträde.

Anna får röka filtret då min kamera strular. Med tio år på nacken är den inte lika kvick längre, och bilderna blir bleka i jämförelse med verkligheten. Men jag har börjat uppskatta blekheten som ger en analog känsla, dämpade svärtade skuggor.

Fast man inte ska fotografera folk utan kläder kan jag inte låta bli - jag fascineras så mycket av bleka dallrande kroppar på turiststränder. Medelklass utan stil och eftertanke - det är så jävla gulligt på något sätt.

Det bor en lång orm på havsbottnet under bryggan - säkert lika lång som jag. Men den attackerar inte människor. Vi får mata fiskarna för strandvakten är kär i oss. Jag saknar det nu, att självsäkert gå bredvid Anna, inte behöva fundera över utomståendes blickar, det är hon och jag.

Beach baren är stängd trots högsäsong, kanske för att det är mitt i veckan. Men vi beställer två enorma och fruktansvärt starka drinkar och blir packade mitt på dagen. Vi har ju inte druckit mycket under våra veckor i Mellanöstern direkt, och alkoholtoleransen har tackat för sig vad det verkar. Simmar i poolen, skvätter vatten, skrattar åt håriga armhålor (våra egna).

Sen röker vi på balkongen, ligger nakna i sängen, twerkar (jag), kollar youtube (Anna). Går ut och äter middag i jordansk anda - bröd och tabbouleh, hummus, linssoppa, diverse röror. Anna äter friterade räkor och pommes, hon uppskattar att få äta med kniv och gaffel. Jag har glömt hur man gör och slänger dem över bordet.

Och så far vi på roadtrip med nyfunna vänner men lessnar ganska snabbt på dem. Vi diskuterar religion och kultur, fritidsintressen, drömmar, familj.

lördag i jordanien

Lördag i Jordanien för två veckor sedan.

Vi satt på golvet i stallet och intog lunch med händerna. Vid det här laget är vi så vana att det börjar kännas onaturligt att äta med bestick, men för två veckor sedan blev jag ännu slagen på fingrarna "keep to your side of the bowl!" Vi åt galaya som vi gör var och varannan dag här. Tomater och lök ihopkokade med bönor - foul - som man skopar upp med bröd.

Efter lunch hjälpte vi Abdallah, som bor i stallet och sköter om djuren, och hans bröder att plocka oliver. Benen värkte viligt mycket efter några timmar, men nyhetsvärdet i aktiviteten underlättade.

Gubbarna ropade på arabiska till varandra. Jag lärde mig att oliv på arabiska är zaytun. De är ivriga att lära en språket, som tur är. När grannarna bjöd in oss på te en av våra första dagar drog de med oss runt i huset och pekade: Juice, azir. Kaffe, gawha. Svart te, chai aswad. Hur mår du, keef halak?

 

 

Getterna betade löst bredvid olivträden. "How come they don't run away?", frågade jag förundrat. Nu är jag inte så ovan vid den synen längre. När man är ute och rider får man räkna med att navigera bland diverse tama djur som får beta fritt i öknelandskapet - getter, åsnor, kameler, hundar.

Lagom till solnedgången skulle getterna vallas hemåt genom öknen. Det var häftigt - de följde efter gubbarna utan pådrivning och stannade på kommando.

Abdallah hoppade upp på en förskräckt Remaz och brände av ett varv mellan bergen.

Jag gosade med Elouise, och sedan gick solen ner. Solen går ner så fort här, man kan tydligt följa dess bana. Och stjärnhimlen är något utöver det vanliga. Vi fick ha ihjäl en orm som lurade i mörkret också, men det är en annan historia.