jorunnlavonius!

Kategori: vardagligheter

en grå onsdag

Det smärtar i bröstet idag.

Att välja kläder från en stökig garderob gjorde ont. Att Bibi Netanyahu vann valet i Israel gjorde ont (han har suttit i tjugotre år redan och bedriver väldigt palestinskfientlig politik).

Jag tog cykeln till andra sidan stan för att hjälpa nya bekantskaper stöka i trädgården. Det är så jobbigt det där med att lära känna nya människor när man känner sig ensam. 

Jag kan inte skriva längre. Börjar om och raderar, omformulerar. Känner mig verbalt förstoppad. Jag, som alltid tänkte att jo men att det där skrivandet och jag blir nog en bra kombo, skriver mindre för varje år. Kommer inte längre undan med tonårsromantiska klyschor och har helt tappat greppet om estetiken. Hur orkar folk? Hur orkar de ägna sig åt det kreativa när det är en sån jävla kamp?

Jag har en dålig dag. Kanske är det mensen som färgar omvärlden asfaltsgrå fast våren är i full blomning och jag får ganska mycket kärlek och uppskattning av alla möjliga. Kanske är det tristessen som kliar under skinnet. Eller frustration över att inte vara till någon nytta, rädsla att det inte "blir något" av mig. 

Jag känner igen den här hopplösheten. Sist jag kände så här var när jag precis flyttat till Samar. Jag tror att det är ruckad inre balans och förändring som spökar med mig. Varför vill jag alltid ha förändring ända tills den kommer, och sen känns den så förbannat svår att deala med?

Jag blir inte klokare idag hur jag än vänder och vrider på saker. Men ibland är det så. Ibland är det jävla svårt att veta vad som är upp och vad som är ned och vem är det som är en idiot egentligen, jag eller den andra, och är jag för slapp eller för hård med mig själv och ska jag vänta eller agera. Jag går och lägger mig nu och läser. Och hoppas att allt känns lättare imorgon. 

2018 Recap

2018 lider mot sitt slut och trots att jag inte bloggat det senaste året ville jag ändå summera året, för det är något jag gjort varje år sedan tidernas begynnelse förutom i fjol. 

Det här gjorde jag 2018 som jag aldrig gjort förut.

Jag uppfyllde en gammal dröm och flyttade utomlands. Jag har lärt mig (nå, åtminstone lite grann) ett nytt språk, anpassat mig till en annan kultur och fått vänner på en annan del av jorden. Själva flytten var i och för sig rätt oplanerad och det nya hemmet i en så kontroversiell stat som Israel, men kärlek har inga gränser (bokstavligt) :)) Så utöver allt det ovanstående har jag också fått lära mig hur det är att bo i en krigszon och hört livshistorier från muslimer, ortodoxa judar, sekulära palestinier, sekulära judar, folk som inte bryr sig ett skit, folk som kastar sten. 

Jag hade ett kontorsjobb för första gången, på tidningen. Jag firade typ samtliga judiska högtider för första gången. Jag såg en skorpion. Jag sov under bar himmel. Jag åt mat enbart från naturen i fem dagars tid. Jag var på en Burning Man-festival.

Resor.

Jag har rest runt rätt mycket i Israel det senaste året, degat på stranden i Sinai i Egypten, rest hem två svängar och varit i Frankrike med min pojkvän och hans mamma. Sinai var helt fantastiskt. Tänk ökenberg ända ut till havsbrynet där korallrev i alla jordens färger tar över. 

Året i mobilanteckningar.

 

Något jag saknade.

Jag har längtat hem med jämna mellanrum, såklart. Tänker mycket på mina syskon och all den tiden som vi inte tillbringar tillsammans just nu. Och på de vänner som figurerat prominent från lågstadiet genom högstadiet och gymnasiet. Stella, Rici och Norah som alla hör till mina allra närmaste och käraste. Jag har saknat mina yogalärare där hemma. Jag har saknat min gamla häst något oerhört av någon anledning – det är säkert två och ett halvt år sedan jag såg honom sist. Jag har saknat att göra musik med vänner.

 

Motgångar.

2018 har varit ett väldigt prövande år på många sätt och vis. Jag kände mig väldigt glad och fri i våras. Det kommer med resandet tror jag, det där med att ingen har några särskilda förväntningar på en. Men hoppandet mellan det gamla livet där hemma och det nya i Israel har gjort mig ganska vilsen tidvis. Jag har inte alltid riktigt haft på det klara vem jag vill vara. Så jag har känt rätt mycket ångest också. Speciellt i början av hösten när jag kände mig väldigt ensam och brottades med mycket mindervärdeskomplex.

Resan till Frankrike var väldigt tuff. En av mina tuffaste semestrar någonsin, kanske. Jag hade ångestattacker och förväntningarna var för höga, jag och hans mamma kunde inte komma överens, han och jag bråkade. Jag har nog aldrig varit så lättad förut när en semester tar slut. 

 

Framgångar.

Mina största framgångar är alla de motvindar jag tagit mig igenom utan att tappa hoppet. Att jag inte har försökt fly från problemen. Temat för det första halvåret blev på något sätt att öppna upp så mycket det bara gick, att frigöra mig från den dömande kraften, att prova på allt nytt som kom i min väg. Hösten har i stället varit en tid för att hitta kärnan. Att hitta det som är jag och att våga vara just det. Jag har försökt anpassa mig mindre till min omgivning och i stället stå upp för det som är rätt för mig.

Desto mer konkreta framgångar är jag inte så säker på att jag uppnått. Jag överlevde min första sommar på tidningen och hade rätt kul på vägen. Jag tog mig rentav igenom Rockoff-veckans alla lätt paniska intervjuer med bland annat Jockiboi, Anastacia och Mando Diao när jag ibland bara ville gömma mig under en sten. 

x

Bästa läsupplevelserna.

Mandarinerna av Simone de Beauvoir, Maken av Gun-Britt Sundström och To the lighthouse av Virginia Woolf var alla mästerverk. 

Bästa tv-serien.

I år såg jag äntligen klart The Leftovers med min storebror, en serie som legat och dammat på hyllan ett tag för oss. Den är så jävla mäktig.

 

Bästa filmerna.

Disturbing the Peace är en väldigt välgjord netflixdokumentär om en israelisk/palestinsk fredsrörelse som jag såg i början av året. Persepolis om en kvinna som växer upp under de iranska revolutionerna, The Breadwinner om en ung tjej i Afghanistan som måste försörja sin familj när hennes pappa tillfångatas av talibanerna (finns också på netflix) och Call me by your name var alla gåshudsfilmer för mig.

Vad jag lyssnade på.

Något sådant + en del Pink Floyd, neo soul och hiphop, King Krule, Moodymann.

Vad jag önskar att jag gjort mer.

Känner mig rätt nöjd med hur jag använt min tid i år. Kanske jag skulle ha skrivit lite mer och spelat mer musik.

 

Vad jag åt mest.

Tahini, hummus, falafel – välkommen till Mellanöstern :)) Det här året blev jag vegan! 

Något som fick mig att må bra.

Att Daniel finns i mitt liv gör mig väldigt, väldigt glad. Att bo i ett soligt land gör mig glad. Att jag gjort yoga på nästan en daglig basis sedan september. Att lyssna på min kropp har reducerat mycket ångest och kan vara ett hett tips till den som vill testa på något nytt år 2019. 

Något jag är stolt över.

Att jag vågade tro på processen. Många gånger var det inte så självklart för mig att jag skulle stanna i Israel, att jag skulle fortsätta vara med Daniel, men vi har tagit oss igenom alla svårigheter med väldigt mycket kommunikation. Mitt behov av självständighet är stort och det är svårt för mig att hänge mig till ett förhållande. Ibland ville jag bara skita i allt och gräva ner mig i en grop. Men jag är så glad att jag lyssnade till den där inre rösten som bad mig om mod, om tålamod.

Nya människor som jag träffade.

Alla de jag hänger med i kibbutzen är nya för i år. Maya, Shelly, Rogo, Sofie, Rita och Nikki för att nämna några. Fast sen igen säger det ju er som läser ingenting :--)) 

Intentioner för det kommande året.

  • Att jämföra mindre. Att våga lita på vad den inre rösten säger och inte alltid ta omgivningen som modell.
  • Gå en yogalärarutbildning. 
  • Skriva dikter. 
  • Meditera.
  • Lära mig mer hebreiska.
  • Komma hem en sväng över sommaren.

googlat: how to write non cliche blog post headlines

Googlade precis hur man skriver oklyschiga bloggrubriker. Det är min akilleshäl, det där att vara kortfattad och slagkraftig. Google hade inget vettigt att komma med, mer än typ "analysera vem du skriver för" och "skriv ner catchiga nyckelord". Mina rubrikförslag blir "Jorunns Ålandssommar", "Somrigt kompisumgänge" och "Bilder på mig och mina kompisar". Jo, fast nä.

Jag ville berätta lite om min Ålandssommar, för den var rätt fin. Jag visste inte alls om jag skulle komma hem till sommaren efter nio månader på luffen, men ett nice jobberbjudande som sommarreporter på Ålandstidningen lurade slutligen hem mig. 

Jag bodde centralt och megafräscht med en finlandssvensk tjej. Norah bodde i den beryktade Tornvillan, där den åländska politikern Carl Björkman överlevde ett pistolskott tack vare tre mynt i fickan någon gång runt 1920-talet. Hemma hos Jorppo/hemma hos Norppo-porträtt.

Topp härligaste möjligheterna jag tog tillvara på efter att ha bott i en ryggsäck sedan september: att kunna stänga dörren om mig, att stå och välja kläder efter humör, att stanna hemma och inte hitta på något kul alls (kontra att ta vara på varje minut som backpack-resenär), att laga mat i ett eget kök. Jag hade mycket av samtliga dessa varor. Satt hemma i sängen och eldade rökelse och läste böcker, gjorde matlådor och picklade grönsaker, ritade kulspetsteckningar, yogade, pluggade hebreiska på duolingo.

Vi firade midsommar hos Nora F med knytkalas, öl och skumpa (jag diggar verkligen inte alls idén med nubbe på midsommar. Varför???). Det var min första midsommarafton i stan och på det stora hela en mycket underlig kväll. Alla höjdpunkter prickades lätt av hemma hos Nora i alla fall med svajngod mat, vegansk pavlova och musikquiz. Sorry Emma och Nora, jag tror att ovanstående bilder är era, tack för lånet.

Jag fick ganska många fina kvällar med min extrafamilj, det vill säga Bengts och Hägerstränderna. Middagar, strandhäng, luncher, kaffe, roadtrips. Vi avverkade så många intressanta samtalsämnen. Böcker, konst, filosofi, skrivande. Jag tycker om den här familjen som om den vore min egen. Fast ibland känner jag mig lite som kusinen från landet för de är så jävla trendiga och instagramvänliga hela tiden när jag själv dyker upp i oborstat hår och yogabyxor.

Spexiga glajjor jag köpte i Tel Aviv när jag skulle på Midburn, rockade dem en kväll i Flunderviken med Norah, Nora, Albin och Fanny. Vi spelade någon form av katastrofalt roligt bollspel i vattnet (typ kasta och fånga men det är inte så lätt när ens bollsinne föll ur DNA:t) och åt chips i vacker kvällssol. Pratade om killar vi legat med/vill ligga med och vad mer minns jag faktiskt inte, det är ett tag sen. Efter den här kvällen fastslog jag att all picknick som inte kommer i middagsform är värdelös för allt som oftast innebär det bara att man äter hejdlöst tills ingenting smakar någonting längre, speciellt med mina vänner som alltid tar med sig för mycket mat. Men jag gillar fortfarande idén om middag och vin i en park eller så, låt er nu inte skrämmas. Det var en fin kväll även om jag åt för mycket croissanter, baguette och chips, det var i alla fall det jag ville säga.

Lilla holmen tog kanske en särskild plats i mitt hjärta den här sommaren, även om det egentligen är ganska kefft som badstrand. Hit vandrade jag många gånger med vänner, systrar och snubbar, morgon, kväll som nattetid. På midsommaraftonsmorgonen ordnade Yogahuset en helt magisk morgonchanting där vi satt i två timmar i en ring på stranden och chantade mantran som vilken helylle häxkult som helst.  Jag är så glad för gemenskapen vi har på Yogahuset, vi är en go och fin blandning av pensionärer, mammor och några enstaka unga nissor som jag, och det finns liksom alltid chans till fina samtal. Fast på bilden är Stella och Norah, två av mina favoritpersoner om än dock inte delaktiga i ovannämnda häxkult. 

Fick i år reda på att Lorentz har sommarstuga sjukt nära min pappa, lololol. Vi skulle ta några öl med honom och hans manager/kompis Rami en kväll och sedan var klockan helt plötsligt sju. Då hade vi klubbat och morgondoppat och haft oss och hela natten hade gått. En helt vanlig vardag och jag skulle intervjua Jockiboi senare på dagen, jo jag tackar jag. Ps att Lorentz är så knäpp och att han tjötade hela vägen till Select där han bjussade på panini om att det definitivt finns en rappare gömd i mitt innersta. Hahah. Låt mig feata nästa låt då dude.

Gullig bild som slank med: Agnes, Tilda, Nadine och Meta lagade så jävla god mat åt mig och Norah kvällen efter att blixten slagit ner i tallen på Jonas Wiléns tomt (en åländsk konstnär som bor mittemot Tilda).

Hemma hos snygg framgångsrik modell, presenting Stella Hägerstrand ;p Från den här stugan har jag också så sanslöst mycket minnen, tjuvrökning på berget, nattdopp, grillmiddagar, sleepovers, regniga spelkvällar, bastubad, tonårsfyllor eeeetcetera. Jag har huserat där varje sommar sen jag var typ åtta!

Mamsen och jag, några dagar innan jag skulle åka iväg. Vi hade det så fint ihop den där sista veckan, jag och mamma.

två veckor i samar

Det är torsdag. Fyrtio grader ute och sol precis som alla andra dagar. Jag har ett infekterat sår på ena foten och kan inte jobba. Fördriver dagarna med att ligga vid poolen, finslipa hebreiskan på duolingo, se på The Office, prata i telefon och spela kort med mina ypperliga rumskompisar Efi och Yaara.

I söndags flyttade min kompis Rita från Be'er Sheva till Vancouver där hon ska plugga biologi eller något i den stilen. Jag tog en bild på henne den sista morgonen när hon satt och målade en gitarr vid matbordet. Vi tog ett odramatisk avsked med en stor kram – ytterst lite snyftfeelis vilket det annars lätt blir när man tar avsked av någon som man inte vet om, och när, man får se igen. 

De senaste dagarna har känts lite lättare i kibbutzen. Trots att jag redan har vänner här är det ganska intensivt att vänja sig vid hettan och träffa tvåhundrafemtio nya människor och kräver sin lilla anpassningsstund. Men jag tror jag börjar komma på fötter. Jag har lärt känna lite nya människor och vågar bjuda med mig själv på saker, för det är om någonting något jag lärt mig av att resa – att när man är på en ny plats är det ingen annan som tar ansvar för att man kommer in i gemenskapen. 

Ändå ser jag framemot att åka till Paris med Daniel och hans mamma nästa vecka. Det ska bli helt underbart skönt att få njuta av lite europeisk höstsvalka som omväxling. Röra sig i stadsmiljö, gå på klubb och dricka vin vid Seine, mmm.

hej från ökenhettan

hallå mostrar, vänner och kusiner! jag tänkte göra ett försök att hålla er uppdaterade lite om hur läget är, så ni slipper oroa er att jag blivit sprängd i luften eller så i krigszonen. 

jag ska tillbringa ett halvår i en anarkistisk kibbutz i södra israel, mitt i öknen. i dag har jag jobbat min första dag på dadelplantagen. det är ett ganska svettigt jobb med uppstigning vid fyra på morgonen nu i högsäsong, men vi får se om jag fortsätter med det här jobbet eller om jag hittar någonting annat att göra i kibbutzen. hursomhelst är det inte jobbet som lockar, utan atmosfären, öknen, hästarna, närheten till röda havet, vännerna som bor här.

strax innan jag flög från arlanda tillbringade jag några dagar i helsingfors. gick på flow med rici och stella, träffade släktingar och min 98-åriga farmor som är i prima skick. helsingforsvistelsen var upp och ner. det var jättefint att umgås med familjen hägerstrand-bengts, aka min extrafamilj, i några dagar. men jag känner mig alltid lite utanför i helsingfors, lite lost, lite udda. jag förstår inte språket trots att finland är mitt hemland och den finlandssvenska kulturen och jag klickar heller inte riktigt. 

men jessus, tacka skyarna för det underbara tvillingpar som varit mina extrasyskon i tretton år. i lav ju!

Daniel har inte fått figurera så mycket vare sig på bloggen eller någon annanstans, jag har någon spärr när det kommer till att skylta med förhållanden på sociala medier, är alltid rädd att det inte ska funka i slutändan men ändå finnas där som ett elektroniskt brännmärke, så att folk kan titta på bilder och skratta sen efteråt – ha-ha, trodde dom faktiskt att det skulle hålla. Vi har faktiskt varit tillsammans i typ åtta och en halv månad nu, helt knäppt. I torsdags hängde vi på stranden i Tel Aviv mest hela dagen och pratade och tjafsade. Vi har ett så fint utbyte att till och med bråkandet blir kul, en extra krydda i förhållandevardagen, och vi blir aldrig särskilt arga på riktigt. Speciellt han har ett sånt änglatålamod med mig när jag är på krångligt humör. 

Så här ser det ut där jag bor i Samar. Är det kanske den vackraste platsen på jorden? Jag har ännu inte riktigt acklimatiserat mig, det är svinhett på dagarna och jag vill bara vara ute och njuta av värmen, men idag har jag strövat utan mål och mening, hela kibbutzen var tom på folk sånär som på några enstaka som såg upptagna ut. Till slut fick jag sällskap till sjön med ett israeliskt par, Ilai och Noa. Sedan slog jag foten i berget så nu sitter jag här med plåster och dunkande tår. 

Ja, så ungefär är det med mig. Här lär vardagen gå sin fromma takt, men jag ska försöka titta in och säga hej någon gång ibland. 

midburn

Långsamt kapar jag banden till sociala medier, ett efter ett. Så den som vill veta vad tusan jag sysslar med i världen nu för tiden får fråga i stället, ha-ha! De senaste månaderna har jag jobbat mycket med att disconnecta från mobilen och internet och connecta med mig själv och min omgivning, och det gör mig så gott! Jag ser klarare och tydligare vem jag vill vara och vad jag vill hänge mitt liv åt.

Jag har varvat att sova och köra tvättmaskin efter tvättmaskin de senaste dagarna för att bli av med alla oräkneliga ton sand som satt sig i alla mina tillhörigheter från Midburn. Aldrig trodde jag att en människa kunde bli så dammig och sandig.

Midburn var som ett stort dammigt nöjesfält för vuxna. Den enda existerande ekonomin på Midburn kallas gifting (med något enstaka undantag) - d.v.s., basically finns ingen ekonomi alls. Det är rätt berusande att gå omkring i en temporär stad där alla är klädda i knasiga kostymer och bli serverad smoothie och shots och pannkakor av folk som vill dela med sig - det enda jag behöver göra för att förtjäna dessa gåvor är att finnas till och vara människa.

Jag upplevde många starka ögonblick som jag vill minnas. Som den natten när jag kände mig ensam och ångestfylld och min vän Yonatan dök upp från ingenstans och vände hela mitt humör så vi låg och skrattade och ropade nonsensord vid elden. Och när jag träffade Ness och vi hade en helt overklig spirituell systraskapsconnection. Vi brände sådant vi ville göra oss av med i templet under nattens sista timmar och sedan delade vi soluppgången med varandra. Och när jag gick naken och dammig med Daniel och alla gav oss gratis grejer och uppmuntrande ord och kärlek. Och många stunder med vänner, delad kärlek och stärkta band. Lidan som jag kom allt närmare under veckan och som grät av lycka och sorg på min axel den sista morgonen för att han släppt taget om sina döda mor-/farföräldrar och sin exflickvän.

Nu mår jag sådär. Jag har sovit nästan 30h på två nätter. Igår var jag konstigt emotionell och grät hela dagen och idag är jag så yr att jag inte kan stå upp, jag tror det är den där öronvätskan som är ur balans, det har hänt mig en gång förut för ett par år sedan. Jag hoppas så att det går över tills imorgon, för då ska jag åka till ett community där jag ska tillbringa tio dagar av yoga och mediterande och trädgårdsjobbande, jag har sett framemot detta så länge så jag vill inte behöva ställa in. Och så fyller Ziv år idag och jag vill baka en födelsedagstårta åt honom!! Han är en av mina närmaste vänner här i Israel så jag vill vara med och fira.

förändring

Ah, vad mycket som försiggår på känslospektrat. Diverse händelser och utmaningar har ställt mina känslor på sin spets, jag känner mig stressad och rotlös, men känner också förväntan inför vilka visdomar stormen kommer att föra med sig. Jag vill se svårigheterna som möjligheter att växa, att komma närmare mig själv. Jag vill se problemen för vad de faktiskt är, obetydliga, jag övar mig i att ge upp på att hitta mening i hamsterhjulet. När jag mediterar når insikten mig om att ingenting spelar någon roll. Jag kan släppa taget om motstånd och förväntningar och hänge mig åt stunden.

Ändå kittlar mina spöken mig i fotsulorna. Rädslan för att bli lämnad ensam. Rädslan för att vara utan sammanhang. Rädslan för att JAG just NU ändå inte räcker. Det är en sjujäkla svår och evig balansgång, balansen mellan att leva i den värld som är och ändå inte tappa bort sig själv.

Jag är kär. Det ställer till det. Jag är ett kvarts jordklot bort från familj, vänner och kulturellt sammanhang, i en tidsperiod då jag ska fundera på framtid, drömmar och ideal. Helst vill jag bädda in mig under täcket och skita i allt. Men så funkar det inte, livet. Jag försöker se sanningen i vitögat, den raka, enkla, men mina rädslor krånglar till det. Jag kommer hem till sommaren, i alla fall, för ett kneg på lokaltidningen i ett par månader. Sen får vi se vad som händer. Jag vill åka till Indien och *hitta mig själv* för ja, det är faktiskt det som lockar och drar just nu. Inte hitta mig själv i något externt, i ett sammanhang, i jobb, intressen, utan i det enkla, allt det som är och allt det som inte egentligen är jag.

Jag har ett sammanhang här i Israel, vänner som låter mig sova över och rota i kylen helt själv, vi utbyter fraser på hebreiska i köket och det är berusande, det där med att börja knäcka koden till ett främmande språk. Men något pockar på inom mig, behovet av att göra, skapa, bidra. Så egentligen är det nog rätt bra att jag kommer i rörelse. Jag är rädd för att komma hem. Rädd för att min inre förändring ska leda till alienation, jag är rädd att inte längre kunna relatera till min omgivning - och att min omgivning inte ska kunna relatera till mig. En tonårsdröm har väckts till liv, den där som funnits länge men som kanske bäddats in och mörkats för man ska inte drömma för mycket, göra men inte drömma. Drömmen om att lämna allt, lämna den skandinaviska kalla jante- och skamkulturen, bo någon annanstans, där jag kan lära om, lära mig att man får visst vara ärlig och emotionell och rentav bra på saker utan att skämmas.

hur balanserar angstig drömmare med öppen backpacker i världen?

På flygplatsen utanför Amman, Jordaniens huvudstad. Idag är det exakt en månad sedan jag landade - nu åker jag vidare till nästa äventyr. Till Libanon.

Det där med att bli en ny och glad person har mestadels inte varit någon utmaning för mig. När den yttre pressen på att se bra ut och vara cool och kultiverad men samtidigt inte för pretto i stort elimineras och garderoben där hemma byts ut mot ett par sandiga jävliga skor, rökluktande kläder och smutsiga strumpor, är det lättare att leva kravlöst. Utan förväntningar på sig själv och omgivningen. Att *vara någon* blir plötsligt så irrelevant - här är det ingen som förväntar sig något av någon. Och det har passat mig - jag som alltid sätter ribban för högt, jag som drillar och pushar och pressar mig själv för att vara cool, smart, någorlunda rolig, *fuckable*, har fått slappna av och bara vara - kommunicerat genom gester med arabiska kids, klappat kameler och tvättat mig med hjälp av vattenhinkar när duschen varit trasig. Men konfrontationen med storstaden blev en sjujävla krasch in i verkligheten.

För Amman bjöd på en sekulär miljö där jag kunde bära kortärmat, sminka mig och gå på konstmuseum (tänk, sånt som man tar för givet där hemma?), och det var en större omställning än jag tänkt mig, tydligen. Mina gamla troll gjorde sig påminda igen när det plötsligt blev relevant att ta ställning till den personliga identiteten igen.

Jo, det går att backpacka ensam fast man har social ångest och depressiva tendenser. Dessutom är jag rätt självgående och uppskattar egentid. Men det är kanske ändå inte helt problemfritt, det hade jag förträngt. Och nu flyger jag till ett nytt land där jag inte känner en kotte - och jag känner mig så  j ä v l a ensam. Och ointressant. Och jag längtar hem fast jag vet att där väntar ännu fler demoner. Så idag har det varit rätt tungt. I morse lyckades jag med nöd och näppe svälja en panikångestattack. Blev utstirrad på gatan för att jag grät och fick ringa Jakob för att inte tappa det helt. Fast sen mådde jag bättre efteråt och så hittade jag världens finaste café där jag var helt själv. En emotionell urladdning, det var bra tror jag. Så här inför nästa etapp av resan. Imorgon känns det bättre, förhoppningsvis.